Order ["rasifierad"] syftar visserligen på socialt konstuerad idé om raser, men är sprunget ur just rasisters vokabulär och blick.Det är förstås helt trivialt att ordet "rasifierad" tar fasta på hur rasismen gör att folk blir indelade i olika raser. Om man med "sprunget ur" menar "en reaktion på", så har Björkman helt rätt.
Ett exempel på rasifieringstankens verkningar är att personer med mörkare nyanser på hud och hår får utstå en typ av kritik som blonda och blåögda aldrig behöver bemöta: de förväntas ha särskilda åsikter kopplade till deras hudfärg.Nu gick det fort fram! Jag trodde det var ordet "rasifierad" som låg under luppen, men den rörelse som Björkman beskriver här är förstås inte bunden till något visst ord. Kurdo Baksis kritik av Nyamko Sabuni, som Björkman återkommer till senare i artikeln, föregick t.ex. populariseringen av ordet "rasifierad" med flera år. Men okej, nog med ordmärkeriet. Till saken:
Och det av personer som kallar sig antirasister.
Det är alltså här skon egentligen klämmer. Björkman tycker att antirasisterna själva gör sig skyldiga till rasism, och detta eftersom... de generaliserar över olika kollektiva identiteter! Här kan man direkt ställa sig frågan: hur vore det ens möjligt att föra någon som helst slags antirasistisk politik, om man inte först erkände att det råder generella förhållanden av över- och underordning mellan olika rasliga och etniska kollektiv? Antirasism, liksom rasism, förutsätter raser: ja. Men man ska vara bra trångsynt om man drar slutsatsen därifrån att det finns något slags djupt samröre mellan rasism och antirasism, som att raserna skulle konstrueras i den diskursiva kampen mellan dessa två identitetspolitiska positioner, medan goda universalistiska liberaler kan två sina händer. Antirasismen står ju tvärtom redan inför fait accompli, inför en redan genomförd rasifiering, och försöker förhålla sig till den.
Det Björkman specifikt beskyller antirasismen för är, som sagt, att "personer med mörkare nyanser på hud och hår [...] förväntas ha särskilda åsikter kopplade till deras hudfärg". Låt oss nu som en övning titta på hur detta skiljer sig från en rasistisk föreställning. Rasistens generaliseringar är vad vi kan kalla "askriptiva": de innebär att man tillskriver vissa egenskaper till medlemmarna av en grupp: "alla judar är giriga", "alla araber är kvinnoförtryckare". Den förväntning som Björkman finner hos antirasisten är däremot normativ: i egenskap av sin grupptillhörighet bör "personer med mörkare nyanser på hud och hår" ha vissa åsikter.
Vad antirasismen kommer med är alltså vissa rekommendationer om hur vissa människor bör tänka och tycka, givet deras samhälleliga position. Detta är inte, i sig, rasism: det är politik. Nu kan det ändå vara implicit motiverat av rasism, det vill säga om rekommendationerna grundar sig på någon fördomsfull föreställning om gruppens medlemmar av askriptivt slag. Ett exempel på en sådan rekommendation kunde vara, "eftersom judarna är begivna på att korrumpera den germanska civilisationen närhelst de dyker upp i den, så bör de skaffa ett eget land". Så är antirasisternas rekommendation av detta slag?
För det första: antirasister anser ju sällan att bara rasifierade personer bör vara antirasister: det vore närmast en självmotsägelse. Antirasism är en universalistisk rörelse, och självklart riktas antirasismens krav även mot de "blonda och blåögda". Om Björkman har en poäng, så ligger den möjligen däri att det riktas en starkare förväntan gentemot rasifierade att ställa upp på antirasismens idéer, och detta av tre ganska naturliga anledningar: för det första att de har mer att vinna rent personligt på en sådan idé; för det andra att de kan förväntas ha en mer direkt personlig erfarenhet av rasistiskt förtryck och därmed vara mer mottagliga för dessa idéer; och för det tredje att deras eventuella motstånd mot sådana idéer har en särskild politisk kraft, eftersom det kan användas av antirasismens motståndare för att legitimisera status quo.
De två första av dessa skäl är förvisso generaliseringar -- men de är inte rasistiska generaliseringar. De är helt enkelt logiska konsekvenser av den samhällsanalys i termer av rasistiska strukturer och rasifierade grupper som antirasismen bygger på. Men det tycks vara i just denna typ av generaliseringar som Björkman ser en lömsk underjordisk koppling mellan antirasism och rasism:
Personer som inte ser sig som rasifierade offer blir istället reducerade till rasifierade offer som bara inte förstått. På så sätt blir, med det cirkulära bevisets finess, idén om kollektivet intakt [...] den analytiska härledningen kan aldrig tillåtas gå i motsatt riktning: att låta grupptillhörigheten deterministiskt definiera en individ är helt enkelt inte korrekt. Konsekvensen av ett sådant tankesätt är att romer utan anledning registreras i ett polisregister [...] Allt grundat på föreställningen om olika kollektiva identiteter.
Det går undan här, men den kontenta Björkman vill resonera sig fram till är denna, att när antirasismen förutsätter att den enskilde individen, i kraft av sin grupptillhörighet, är ett föremål för de kollektiva strukturer som antas av den antirasistiska samhällsanalysen, så gör den sig skyldig till precis samma felslut som när Skånepolisen förutsätter att alla romer är kriminella!
Men poängen med den antirasistiska analysen är ju att generaliseringen redan är genomförd av samhället, att den är ett fullbordat faktum som antirasismen bara har att förhålla sig till. Detta är förstås något som kan diskuteras; med det är inte detta antagande som Björkman bestrider. Hon accepterar (förhoppningsvis) att det finns rasism i samhället, men ifrågasätter ifall alla rasifierade är offer för rasism. Men hela poängen med rasism är ju att den är generaliserande, det vill säga, att man drabbas av den, inte såsom individ utan i egenskap av en viss grupptillhörighet! Antagandet om ett kollektivt förtryck, som antirasismen vilar på, är alltså inte en generalisering som uppstått ur tomma intet, utan en följd av den generalisering som rasismen själv består i. Varje rasifierad person är ett potentiellt offer för rasistiskt förtryck, just precis eftersom rasismen inte ser till individer, utan endast till grupptillhörighet.
Här kan man förstås diskutera själva begreppet "offer", och någon ville kanske invända att om Nyamko Sabuni inte upplever sig som ett offer för rasistiskt förtryck så är det dumt att insistera på att hon egentligen är det. Jag kunde svara att "offer" i detta sammanhang inte är ett subjektivt, emotionellt tillstånd utan en objektiv social verklighet som man bara kan vara mer eller mindre medveten om slash villig att medge. Men även om vi medger att en människa kan vara en kvalificerad bedömare av i vilken utsträckning hon är ett offer, så kvarstår det sociala faktum att hon i egenskap av rasifierad är föremål för en förtryckande struktur -- och därav följer i sin tur att vissa politiska ställningstaganden kommer att te sig mer eller mindre lämpliga för henne.
För den enskilde kommer det givetvis alltid att vara en fråga om hur man väger olika politiska, etiska och pragmatiska hänsyn mot varandra, och kanske är det ur Nyamko Sabunis synvinkel helt och hållet förnuftigt att göra de ställningstaganden hon gör, i synnerhet om man inte tar hänsyn till den solidariska plikt vi väl alla har att motarbeta rasism. Men detta är likväl ett övervägande, som inte ogiltigförklarar det underliggande faktum att Sabuni, i sin egenskap av rasifierad och allt annat lika, har att vinna på en antirasistisk politik.
När vänsterdebattörer med en kategorisk rasifieringsetikett i högsta hugg hävdar att personer som Sabuni och Bali är att betrakta som illojala överlöpare – eller i bästa fall dumskallar – på grund av att deras åsikter inte stämmer överens med föreställningen om rasifierade, ja då gör man just denna tankevurpa. I ivern att identifiera strukturer lyckas man i stället cementera dem.Det är alltså inte, i motsats till vad Björkman antyder i citatet ovan, en fråga om att Sabunis åsikter skulle avvika från föreställningen om vad en rasifierad har för åsikter. Det är en fråga om att hennes åsikter avviker från vad en rasifierad bör ha för åsikter, givet hennes situation som rasifierad och hennes upplysta egenintresse samt solidaritetens krav. Föreställningar om vad rasifierade faktiskt har för åsikter kan förstås variera: vissa föreställer sig t.ex. att araber är misogyna, att kineser är auktoritetstroende, att judar är kommunister osv. Men antirasisterna kräver förstås inte att någon rasifierad ska leva upp till detta slags föreställningar, vilka är att betrakta som "askriptiva" i den bemärkelse vi angav ovan. De förväntar sig att rasifierade ska leva upp till de normativa förväntningar som motiveras av deras position i en social maktstruktur, och när det misslyckas så är det dåligt eftersom det är 1) oförnuftigt och 2) osolidariskt.
Och slutligen, för att ingen ska bli förvirrad: vad någon "bör ha" för åsikter är förstås en fråga som går att debattera i sin egen rätt. Här försöker jag bara klargöra vad den antirasistiska vänstern hävdar, och särskilja detta från vad Björkman hävdar att de hävdar. I ett sådant klargörande är det förstås irrelevant huruvida den antirasistiska vänstern verkligen har fog för sina rekommendationer.
